| | | | | |  
 
 
Mikael Wiehe har sparkat sig i baken

Dagen då vi träffar Mikael Wiehe snöar det, trots att det har varit vår i luften i ett par månader.
 
Alla har sagt åt oss att "hemma hos Wiehe får ni dricka kinesiskt te". Men när vi sitter där i soffan, bjuder han på kaffe.
 
Verkligheten lägger gång på gång krokben för oss. För inte så länge sedan låg Mikael Wiehe och samlade damm i mitt musikaliska museum – avdelning relikter från det radikala sjuttiotalet.
 
Men så kom det nya bandet och LP:n Kråksånger. Wiehe dementerade kraftfullt ryktet om sin död. Monumentet rörde på sig och förvandlades till en människa av kött och blod som fortfarande, år 1981, har viktiga och angelägna saker att säga.
Recensenterna har skrivit om "en ny Mikael Wiehe". Men egentligen rör det sig väl, trots syntharna och det överraskande bettet, om en nygammal. Rötterna finns kvar – tydliga, starka och friska. Mikael uttrycker det så här:
 
- Utveckling är en kombination av erfarenheter och vilja att gå vidare.
 
Punken
 
Hans egen motvilja mot att stå och stampa på samma fläck fick honom för något år sedan att låna hem en tjock bunt svenska plattor med musik av band som etablerat sig i punkens efterdyningar – Dag Vag, Eldkvarn, Ebba Grön, Ståålfågel, Cosmic Overdose. Sedan lyssnade han – systematiskt.
 
- Jag hade varit lat och inte följt med i det nya som hände. Och jag tyckte att jag var tvungen att göra något åt det.
 
Det är ju så att inom populärmusiken, dit Mikael räknar sina egna sånger, springer utvecklingen oerhörd lätt ifrån en. Det som var upprorisk och spännande för ett par år sedan känns etablerat och tryggt idag.
 
Och det som "är nytt och fräsch idag blir väldigt snabbt inte längre så nytt och fräscht."
 
- Det finns säkert många dansband som skulle kunna spela Hoola Bandoolalåtar idag. Det skulle kanske till och med vara jättepoppis, konstaterar Mikael och fortsätter:
 
- Därför måste man sparka sig själv i häcken då och då och se till att man tar in lite nya musikaliska impulser – om man inte vill hamna i det allmänt accepterade.
 
- Nu vill jag inte påstå att Kråksånger innehåller någon revolutionerande musik, det är inte det jag säger. Men det är en musik som i alla fall är lite mer idag.
 
Gubbig?
 
Jag betraktar plattor som brev från mig… eller från oss, gruppen… till dem som köper dem. Och man ska inte skicka samma brev två gånger. Det blir lite tråkigt.
För några år sedan användes namnet Mikael Wiehe nästan som ett skällsord bland många barn av punken. Han var en symbol för grötmyndiga storebröder, för den "sega, trista och förlegade musikrörelsen".
Är den nya platta ett försök att överbrygga klyftorna, att nå ut till tjugoåringarna? Vill Wiehe och resten av bandet ens att den ska göra det?
- Det är klart att vi vill, svarar Mikael, och för ett kort ögonblick låter han irriterad över ålderstjatet.
 
- Men inte till vilket pris som helst! Jag måste göra det jag tycker är bra. Det är förutsättning 1 A. Speciellt när det gäller texterna måste jag skriva på basis av mina egna erfarenheter, upplevelser och värderingar.
 
Idealen
 
Och Mikael Wiehes värderingar sammanfaller fortfarande med musikrörelsens. Han har inte svikit sina ideal, trots att han idag kan tänka sig att kompromissa på en och annan punkt. Han har till exempel inte gjort någonting för att förhindra att de nya låtarna testas för Svensktoppen. Det skulle han ha gjort förr.
 
Mikael säger sig också vara övertygad om att den politiska radikalism han företräder kommer att leva vidare… och förr eller senare få en minst lika bred förankring som den hade i början av sjuttiotalet. Trots det är flera av de nya sångerna mer pessimistiska än Wiehe någonsin har varit tidigare.
 
- Jo, säger Mikael efter viss tvekan,… visst. De pendlar mellan hopp och förtvivlan. Men det finns också flera hoppfulla sånger på plattan.
 
Lyrik!
 
Apropå texter… har du aldrig funderat på att skriva renodlad lyrik?
Nja, det händer då och då att jag skriver grejer som är mer dikter än låtar. Men då låter jag dem oftast ligga kvar i byrålådan… eller också försöker jag arbeta om dem till låtar.
 
"Skryt"
 
För Mikael är övertygad om att låtar är det "absolut, överlägset bästa mediet" om man vill nå ut med texter.
 
- Jag menar… dags för skryt… Kråksånger har snart sålts i 25 000 ex på tre veckor. En diktsamling som säljer bra går i 1 000 ex. Det samma gäller romaner, med få undantag går de dåligt.
 
- Och när var du senast på en fest där någon tog fram en diktbok och började läsa? Men det händer rätt ofta att man är på en fest där folk tar fram en gitarr och börjar sjunga en låt.
 
- Det finns en sån kraft i låtarna i sig. Och därför tycker jag att det är ett så suveränt medium. Mot bakgrund av det är det lätt att förstå vad Mikael Wiehe menar när han säger att han vill bli en ny Evert Taube:
 
- Jag vill skriva sånger som folk sjunger, sånger som man inte bara lyssnar till på grammofonskiva. Och att de sjunger vill jag ska bero på att de tycker sångerna uttrycker något som är väsentligt för dem.
 
Efter intervjun skjutsar vi Mikael till Möllevången. Han ska lämna in tvätt och uträtta en del ärenden på skivbolaget Amaltheas kontor.
När vi har sagt hej till honom och sitter i bilen på väg till redaktionen kommer jag på att jag glömde fråga Mikael varför han fortfarande, efter 10 år som musiker och låtskrivare, står som fil kand i telefonkatalogen.
Per Svensson, Kvällsposten, 3 maj 1981